Ukraina Och Kärnvapenhotet

Den senaste tiden har kärnvapenhotet än en gång blivit allt mer närvarande i den internationella debatten.

Ryssland håller på att förlora kriget mot Ukraina. De ukrainska försvararna avancerar in i de områden i östra Ukraina som ockuperats av den ryska armén sedan februari i år eller varit under partiell kontroll av de ryskstödda separatisterna ända sedan 2014. Även Krim, som samma år proklamerades som en del Ryssland, attackeras nu av ukrainska enheter.

Putin har under hela invasionskriget skramlat med kärnvapenhotet, och han säger nu att de annekterade områdena ska försvaras med alla tillgängliga medel. Även om sådana underförstådda hot använts tidigare så finns det anledning att oroa sig. Om Ryssland skulle sätta in så kallade taktiska kärnvapen mot mål i Ukraina skulle den humanitära katastrofen vara gränslös. Och eftersom det ofrånkomligen skulle leda till någon form av vedergällning från USA och NATO så finns risken för en upptrappning som hotar hela mänsklighetens överlevnad. Som om inte det allt överskuggande klimathotet skulle vara nog.

Kärnvapenutpressning har egentligen aldrig varit ett effektivt vapen. Man kan möjligen hävda att den fungerade under Kubakrisen för 60 år sedan som slutade i en kompromiss mellan USA och Sovjetunionen, med en bevarad terrorbalans. Men i övrigt går det över huvud taget knappast att hitta tillfällen när kärnvapenhotet uttalats öppet. 1968 övervägde general Westmoreland att sätta in kärnvapen i Vietnam, men planerna avvisades när de blev kända av USA:s regering. Donald Trump hotade 2017 Nordkorea med ”eld och ilska likt jorden aldrig sett”, men detta ignorerades av koreanerna. Ett närliggande och kanske egentligen inte särskilt skrämmande exempel var när Rysslands ambassadör i Danmark 2015 förklarade att danska örlogsfartyg kunde bli tänkbara mål för ryska atommissiler.

Krafter i världen både till vänster och höger motsätter sig vapenleveranser till Ukraina, samtidigt som man i de flesta fall ger en läpparnas bekännelse till att vara emot den ryska invasionen. Just dessa grupperingar har speciellt framhållit att kärnvapenhotet gör det nödvändigt med en förhandlingslösning. Eftersom Ryssland inte är intresserat av seriösa förhandlingar, utan tydligt uttalat som sitt mål att utplåna Ukraina som nation, och eftersom den ukrainska regeringen sagt att den inte kommer att förhandla förrän de ryska trupperna lämnat landet, så framstår kravet på förhandlingar egentligen som ett ensidigt krav på Ukraina att ge efter, att acceptera de ryska annekteringarna - i världsfredens namn. Man har också ofta framhållits att man inte får provocera Ryssland genom att korsa några ”röda linjer”. Det har upprepats att man måste hitta en lösning där Putin undviker att ”förlora ansiktet”.

Ett aktuellt exempel som säkert kommer att uppskattas varmt av många av dessa ”fredsvänner” är en intervju med analytikern Anatol Lieven i den amerikanska vänstertidskriften Jacobin den 3 oktober. Lieven menar att Ukraina i praktiken redan vunnit kriget, men hävdar att de måste förhindras att ta tillbaka Krim: ”För den amerikanska sidan måste det betyda att vi kommer att hjälpa Ukraina att ta tillbaka det territorium de förlorat sedan februari, men vi kommer inte att att hjälpa Ukraina till en total seger och Krim, vilket med stor sannolikhet skulle utlösa en kärnvapenattack”.

I själva verket finns det ingen som kan säga i vilket läge som Ryssland skulle sätta in kärnvapen i kriget. Allt handlar om lösa antaganden. Om den ukrainska armén eller NATO-styrkor skulle angripa ryskt territorium skulle risken för en kärnvapenkonfrontation utan tvekan öka väsentligt, och NATO har som vi sett varit noga med att understryka att detta inte kommer att ske. Men de av Ryssland annekterade områdena är inte ryskt territorium, vad än Putin påstår.

Så hur ska man då förhindra att Ryssland faktiskt sätter in kärnvapen? Är det genom att Ukraina pressas till att ge upp sin befolkning genom att acceptera att Ryssland får behålla delar av de annekterade områdena? Att därmed de miljoner i östra Ukraina som inte kan tänka sig att leva under ryskt förtryck ska tvingas lämna sina hem?

Skulle detta säkra världsfreden? Putin har aldrig förklarat sig villig att nöja sig med östra Ukraina och Krim, utan det långsiktiga målet är fortfarande att annektera hela Ukraina, som en del i återskapandet av det gamla ryska imperiet. Andra länder längs de ryska gränserna står på tur. Och hur är det med de baltiska staterna? Eller Finland som under mer än hundra år var en del av Tsarryssland?

Och är kärnvapenutpressningen framgångsrik en gång, så varför inte spela ut det kortet igen? Om Putin säger att han behöver Gotland och Åland för att garantera tryggheten kring Östersjön, ska vi då gå honom till mötes och motvilligt säga "var så god"?

Om Ryssland, med hjälp av amerikanska och europeiska högernationalister och delar av vänstern, uppnår en fördelaktig kompromiss som kan tolkas som en eftergift för kärnvapenutpressningen, då kan vi kallt räkna med att fler länder i världen som har kärnvapen kommer att lockas in på samma väg. Inte bara de traditionella stormakterna - USA, Storbritannien, Frankrike, Kina - utan även Indien, Pakistan, Nordkorea och Israel. Och det tar inte slut där. För en lång rad andra länder kommer sannolikt att se det som nödvändigt att skaffa sig kärnvapen, just för att kunna ha något att sätta emot en framtida kärnvapenutpressning.

I så fall kommer världen snart att befinna sig i ett helt okontrollerat läge där öppna och dolda hot kan bli vardagsmat. Och givetvis kommer risken för att kärnvapen då faktiskt kommer till användning att öka, när allt fler maktfullkomliga och paranoida världsledare vill visa musklerna och kanske för evigt skriva in sig i historieböckerna - om sådana böcker kommer att finnas kvar i framtiden.

Så kampen för att förhindra kärnvapenkrig går definitivt inte genom att tvinga Ukraina att ge efter för Putins utpressning. Tvärtom måste Ukraina visa Putin och världens övriga terrordyrkande imperialister: Vi kommer inte att vika oss för er utpressning! Ni kommer att förlora, och era hot om total utplåning kommer inte att leda till er seger!

I själva verket är det så att Ukrainas seger är det bästa sättet i dagens värld att visa att världens folk inte kommer att ge efter för stormakternas kärnvapenhot. Det är ytterligare en anledning till att Ukraina måste segra.