Rättvist eller cyniskt om Ukraina: Vänsterns splittring

Idag försvagas imperieettan nordväst (Nordatlanten, USA, EU, NATO) av bland annat avindustrialisering. sydöst industrialiseras och blir allt mer politiskt mäktigt (BRICS – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika). Fler icke-västliga länder väntar nog på sin tur att bli medlemmar; som Mexiko, Nigeria, Egypten, Turkiet, Saudiarabien, Pakistan, Kazakstan, Indonesien, (kanske på sikt Japan och Sydkorea).

Redan nu leder denna utveckling till ett stort världspolitiskt megaproblem för progressiva och vänsterkrafter. Hur förhålla sig till Ukrainakriget?

Det nybildade globala sydöst (BRICS med flera) och de ex-koloniala länderna har alltid bekämpat västimperialismen och stött de små ländernas rätt till verkligt nationellt oberoende. Samma inställning har den majoritära globala vänstern!

Men då hamnar de internationella progressiva vänsterkrafterna, och de många anti-imperialistiska antivästliga länderna i en svår knipa!

Hamnar i knipa

1. Ska de stödja det likaledes antivästliga Ryssland, som är medlem i västkritiska BRICS. Och som numera förlorat sin supermaktsstatus, och i praktiken blivit ett land i Sydöst (det man förr kallade Syd, Tredje världen, u-länderna)?

Då bryter man ju mot hela vänsterns och alla anti-imperialistiska progressiva länders princip om alla länders rätt till folklig självständighet och nationellt självbestämmande. Ukraina ockuperas och blir en del av Ryssland (som Västsahara har blivit en ockuperad del av Marocko)! En cynisk politik.

Men en del åldriga sekterister på vänsterkanten (om de nu kan kallas vänster) är så förblindade av gammalt vänstervågshat att de vill bekämpa väst och USA-imperialismen med alla medel. Helst en total rysk seger för att förnedra USA, som ensidigt ses som alla folks fiende.

2. Eller ska de stödja Ukrainas och det ukrainska folkets rätt att förbli en egen oberoende nation? Vilket är i samstämmighet med FN:s regler och folkrätt, internationell rätt, humanitära principer, demokrati och nationellt självbestämmande.

Men då blir ju Ukraina en del av det västliga Nordväst. Blir allierad med den västliga (om än försvagade) supermakten USA, samt medlem i EU och NATO. En svårsmält men rättvis politik.

Som fri nation har ju Ukraina rätt att själv välja vilken sida i den internationella maktkampen som de vill alliera sig med. Och alla andra gamla sovjetrepubliker lämnade ju också Sovjetunionen. Hela Östeuropa och de tre ex-sovjetdelrepublikerna i Baltikum införde demokrati, kapitalism och gick med i EU och NATO – precis som Ukraina vill ha det.

Speciellt gick de ex-realsocialistiska östländer som kunde med i NATO – av rädsla för just storrysk revanschism och ett återupprättat, expansivt, aggressivt, storryskt, imperiebyggande. Tala om att hela östra Europa och det gamla ryska Centralasien enhälligt har vänt Ryssland och dess förtyckande stagnerande ”stats-byråkrati-diktatur-kapitalism” ryggen (utom diktaturen i Belarus – mot folkets vilja).

Orsakerna till ”ryssvänlighet” i icke-västliga länder i världen är flera: humanitärt ryskt spannmålsstöd, regimskyddande rysk militär närvaro i Afrika, tacksamhet för sovjetiskt antikolonialt stöd under kalla kriget, kvardröjande antivästlighet på grund av den europeiska, rasistiska, förryckande och exploaterande kolonialismen/västimperialismen.

3. Många (kanske de flesta) icke-västliga länder har inte tagit klar ställning. De är principiellt för alla länders rätt till nationellt oberoende. Men de tar inte klar ställning mot Ryssland. Och inte klar ställning för Ukraina. Ett slags mittemellanståndpunkt.

Som även vissa i fredsrörelsen och vänstern delar. Man vill stoppa vapenstöd till Ukraina, förespråkar fredsförhandlingar, och betonar krigets humanitära kostnader. Men en fred nu skulle bara legitimera Rysslands fortsatta olagliga införlivande av sydöstra Ukraina i själva Ryssland (plus folkförflyttning och förryskningspolitik).

Alltså brott mot FN:s regler, internationell rätt, humanitära regler för skydd av civilbefolkningen, krigets lagar, mänskliga rättigheter, förbud mot anfallskrig mot andra länder, och principen om nationellt självbestämmande.

Velig kritik mot Ukraina

Vankelmodiga delar av den globala vänstern (och fredsrörelsen) stöder principen om alla länders rätt till självbestämmande i teorin, men hittar (på) en mängd orsaker som de menar talar emot Ukraina. Och ibland för Ryssland.

För de vill ju inte stödja en förstärkning av väst. Speciellt har delar av vänstern svårt att stödja en politik som gynnar den gamla fienden USA-imperialismen. Kan det kanske ibland vara att känslorna styr över förnuftet bland vissa gamla vänsteraktivister?

Ibland tiger vänstersidan och hoppas att problemet Ukraina ska försvinna på något sätt – i praktiken ett sätt att ge stöd till den anfallande parten i ett pågående aggressivt ockupationskrig. Samma med kraven att inte skicka vapen till Ukraina. Eller kräva fred nu som ju skulle lämna stora delar av Ukraina i ryska händer.

Denna mindre del av vänstern stöder alltså i praktiken en intolerabel kränkning av ett litet frihetstörstande och kämpande grannland i Europa. De vill med alla medel understödja Rysslands indirekta kamp mot den hatade USA-imperialismen (som stödjer Ukraina)

Den klart rysstödjande eller vacklande delen av vänstern är såväl ologisk som hycklande när det gäller det ukrainska befrielsekriget. Folkens antikoloniala väpnade kamp i Sydafrika, Zimbabwe, Namibia, Angola, Mocambique, Guinea-Bissau, Kenya, Algeriet, Egypten, Jemen, Indien, Indonesien, Östtimor, Laos, Kambodja, och speciellt Vietnam fick helhjärtat stöd av vänstern.

Plötslig ”realpacifism”

Men när det gäller dagens Ukraina är det plötsligt så hemskt att det ukrainska folket valt att värna sin nations frihet med vapen i hand. Men pacifism fungerar inte gentemot alltigenom totalitära regimer som Putins. Utan militärt motstånd hade Ukraina verkligen erövrats på de tre dagar den ryska sidan skröt om.

Det är en skamligt opportunistisk prorysk och antiamerikansk politik av den objektivt sett Rysslandsvänliga ”vänstern”. Fulvänstern bedriver i grunden samma motbjudande taktiska realpolitiska ”Ändamålen helgar-medlens” brutala maktpolitik, som vi i vänstern brukar anklaga högern, kapitalismen och främst USA-imperialismen för!

Äkta vänster stöder nationerna

En äkta vänster börjar här och nu bygga en frihetlig och demokratisk socialism genom den praktiska politik den för. De stöder därför helhjärtat det ukrainska folkets rättvisa strid för demokrati och nationellt självbestämmande – båda gamla vänsterkrav av socialdemokrater, socialister och kommunister.

Inklusive Ukrainas fria rätt att välja vilka allierade man vill ha. Och framförallt deras rätt att existera som ett eget folk i en egen nation – en nationell rättighet som vi själva militärt värnar om när det gäller Sverige. Liksom våra nordiska brödrafolk Norge och Finland gör och gjorde (under andra världskriget).

Vår plikt som sann vänster är att bidra till att stoppa ett pågående kulturellt folkmord i Ukraina. Ge därför solidariskt vapen och allt annat stöd till vår kämpande europeiska syskonnation. Ukraina har skönhetsfläckar som alla länder, men det fråntar dem inte rätten att leva i frihet.

Ukrainas kamp är vår! Slava Ukraini – Leve Ukraina!

Hans Norebrink

# Hyckleri finns på många håll. Vänstern var vacklande när det gällde den gamla Biafrakonflikten i Nigeria – gerillan var ju inte vänster. Samma med Kosovos frihet som fick stöd av USA.