För några dagar sedan skrev jag om den skamliga ledarsidan i Internationalen 41/2022 - där Socialistisk Politik hävdar att det ryska kärnvapenhotet gör det nödvändigt att upphöra med vapenhjälpen till Ukraina, underförstått så att Ukraina kan pressas till att kapitulera inför Rysslands imperialistiska krig och annekteringar.
Men det var inte bara på ledarsidan som man angrep Ukrainas frihetskamp. För ingen möjlighet att kritisera Ukrainas regering får försittas, i världsfredens namn, för att läsarna ska förstå hur värdelös Ukrainas sak är. SP:s styrelseledamot Peter Widén (PW) skriver i samma nummer en halvsida om Nobels fredspris, som i år delas mellan människorättsorganisationer i Ryssland, Belarus och Ukraina.
Anledningen till att PW uppmärksammar fredspriset så utförligt framgår snart. Han citerar Zelenskyjs rådgivare Myhajlo Podoljak (som PW genomgående kallar ”Podyliak” eller ”herr Podyliak”) som kommenterade fredspriset på Twitter:
"Nobelkommittén har en intressant tolkning av ordet ’fred’, då representanter för två länder som attackerade ett tredje får Nobelpriset tillsammans. Varken ryska eller vitryska organisationer kunde organisera motstånd mot kriget. Årets nobelpris är ’fantastiskt’”
Jämför detta med hur Anna-Lena Laurén beskriver debatten kring nobelpriset i Dagens Nyheter 10 oktober. Här kommer ett längre citat:
Ledande personer inom Memorial har däremot varit väldigt tydliga med att Krim tillhör Ukraina. Ändå har den ukrainska offentligheten varit upprörd över att den ukrainska människorättsorganisationen Center for Civil Liberties fick dela Nobels fredspris med Memorial samt den belarusiska människorättsaktivisten Ales Bjaljatski. Enligt Zelenskyjs rådgivare Myhajlo Podoljak borde varken Bjaljatski eller Memorial få priset, eftersom de var oförmögna att organisera motstånd mot kriget. (…)
Det är uppenbart att Podoljaks resonemang på den här punkten inte håller. Men det ukrainska motståndet handlar egentligen om något annat, nämligen att man inte vill räknas till samma kulturella och politiska sfär som Ryssland och Belarus.
– Ännu ett försök att tvinga oss och dem in i samma rum, MEN VI VILL FÖR HELVETE INTE VARA I SAMMA RUM, skriver den ukrainska journalisten Jliana Skibitska på Facebook.
Den ukrainska bitterheten är begriplig ur ett mänskligt perspektiv. Landet är i krig, anfallet utan egen förskyllan. Samtidigt är det mycket svårt att förstå vem som vinner något på att ryssar och belarusier som har offrat allt för att göra sina länder mer demokratiska – vilket hade förhindrat vansinniga anfall mot grannar – ska bojkottas.
Oleksandra Matvijtjuk som leder Center for Civil Liberties har däremot inget emot att priset delas, eftersom alla tre organisationerna jobbar för samma mål.
Podoljaks uttalande om oppositionen i Ryssland och Belarus kan framstå som förringande, men om man läser om citatet handlar det inte om han säger att de har fel, utan vad han är emot är att Ukraina dras över en kam med de andra länderna.
Men PW har förstås ingen förståelse för det som Laurén skriver om, alltså att man i Ukraina inte längre vill veta av att man i väst ständigt klumpas ihop med Ryssland. Kan det ha att göra med att PW egentligen föredrar att kriget slutar med att de ukrainska områden som Ryssland annekterat förblir under rysk kontroll? Och att han kanske tycker det vore bekvämast om Ryssland helt svalde Ukraina?
Han skriver: ”Jämför den ukrainska regimens skandalösa och föraktande attityd mot ryska människorättsorganisationer och fredskämpar med hur vietnameserna såg på US-amerikanska fredsaktivister under Vietnam-kriget”.
Men vilka är de konkreta exemplen på denna ”skandalösa och föraktande attityd" från den ukrainska regimen?
Jag drar mig till minnes den protest som den ryska TV-producenten Marina Ovsiannikova utförde när hon den 14 mars i direktsändning i rysk TV höll upp ett plakat för att protestera mot kriget mot Ukraina. Samma dag gjorde president Zelenskyj följande uttalande:
”Jag är tacksam för de ryssar som inte upphör med att försöka få ut sanningen, som kämpar mot desinformation och säger sanningen, förklarar verkliga fakta för sina vänner och släktingar. Och personligen för den flicka som gick in i Kanal 1:s studio med en affisch mot kriget. Till dem som inte är rädda för att protestera, innan ert land stängs av fullständigt från resten av världen och förvandlas till ett väldigt stort Nordkorea. Ni måste kämpa, ni bör inte missa er egen chans.”
Vad i detta uttalande ser PW som skandalöst och föraktande?
Är det inte hans egen attityd mot Ukraina som är föraktande, när befolkningens liv, frihet, kultur och hem inte spelar någon roll för honom själv när Putin än en gång skramlar med kärnvapenhotet?
Är det inte PW, som för 50 år sedan stödde vietnamesernas kamp mot imperialismen, som är skandalös när han idag anser att Ukrainas kamp mot imperialismen inte är värd vårt stöd?