Putins invasionskrig har pågått ett halvt år. Ukrainska städer läggs i ruiner och landet riskerar att berövas stora delar av sitt territorium. Västeuropa bör nu kraftigt öka biståndet till Ukraina, skärpa sanktionerna och intensifiera stödet till den ryska oppositionen, skriver företrädare för aktionsgruppen Stoppa Putins krig mot Ukraina.
Det är mycket som står på spel nu. I dag, den 24 augusti, är det precis sex månader sedan Ryssland startade sitt förödande angreppskrig mot Ukraina. Men detta är mer än ett krig mellan Ryssland och Ukraina. Det är ett europeiskt krig där demokrati står mot diktatur. Fronten går i Ukraina.
Vi som skriver detta var aktiva i fredsrörelsen under 1980-talet, mot kärnvapenupprustning och vapenexport till diktaturer. 1989 tycktes våra visioner slå in. Muren föll och i november 1990 skrevs det stora nedrustningsavtalet, CFE, under i Paris, ett avtal som gav hopp om en ny och fredlig säkerhetsordning i Europa. Vi är de första att erkänna att vi alltför länge trott och hoppats på att utvecklingen skulle leda till en stabil fred mellan väst och ett demokratiskt Ryssland. Men vi var inte ensamma. De flesta av Västeuropas ledare har gjort sina länder allt mer beroende av energi- och råvaruimport från Ryssland. De flesta missbedömde den ryska utvecklingen.
Men alla vågade inte vara fredsoptimister. Länderna i östra Europa litade inte på en fredlig utveckling i det nya Ryssland. De sökte medlemskap i Nato och väst accepterade deras ansökningar. Det ledde till misstro i Ryssland och gav argument för de ryska eliter som hävdar rysk särart och söker konfrontation med väst.
Vladimir Putin ser Sovjetunionens upplösning som 1900-talets största geopolitiska katastrof. Han har allt mer låtit sig inspireras av mörkermän som fascisten Ivan Iljin, Euroasiaten Alexandr Dugin och den ryska ortodoxa kyrkans nostalgi för det tsaristiska Ryssland. Tillsammans har detta skapat en farlig häxbrygd där påstått ursprungligt ryska värderingar står i motsats till demokrati och ger Ryssland rätten att undertrycka frihetliga rörelser i det egna landet och förvägra grannländer sitt nationella självbestämmande. Ukraina var juvelen i kronan på de ryska och sovjetiska imperierna. Dess införlivande skulle återupprätta den sårade ryska självbilden, och det stora väldet.
Vi får aldrig vetaom en annan politik från väst kunde ha lett till en fredlig utveckling. Det vi vet är att Ryssland under Putin utvecklats till en aggressiv diktatur som mördar och förföljer sina egna medborgare, hotar sina grannländer och understöder diktaturer över hela världen. En fasciststat, enligt många. Så här sade Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj i en intervju i DN den 2 april: ”Inför våra ögon uppstår en rysk fascism. Den ryska fascismen hotar hela världen, på ett sätt som vi känner igen från 1930-talet ... Jag tror inte att västvärlden är svag, men jag tycker att den underskattar faran av fascism mitt i Europa.”
Det är diktatur mot demokrati. Därför måste demokratierna göra mer för sitt försvar
Hittills har västs stöd för Ukraina på sin höjd räckt till att stoppa de ryska erövringsplanerna. Risken är stor att kriget fryses, Ukrainas städer läggs i ruiner och landet berövas stora delar av sitt territorium. Om Putin tillåts proklamera en rysk seger kan vi vara övertygade om att hans imperieambitioner fortsätter. Det är inte Ukraina han bekrigar, det är demokratin och den västerländska liberala livsstilen. Det är diktatur mot demokrati. Därför måste demokratierna göra mer för sitt försvar. Fronten går i Ukraina, kriget är europeiskt.
I dag presenterar aktionsgruppen Stoppa Putins krig mot Ukraina en all-europeisk appell som går ut på att kraftigt öka det europeiska stödet till Ukraina, skärpa sanktionerna och intensifiera stödet till rysk och belarusisk opposition. Aktionsgruppen (som vi tillhör) riktar sin appell till medborgare i hela Europa och till ledamöter i nationella parlament och i EU-parlamentet.
Det behövs en strategi på både kort och lång sikt. I dag ökar de flesta europeiska stater sina militärbudgetar kraftigt. När länderna satsar resurser på de egna stridskrafterna innebär det en omfattande uppbyggnad av militär kapacitet som står i beredskap på militära baser i Sverige, Tyskland och Polen. Men dessa vapensystem behövs ju redan nu i Ukraina.
Vi uppmanar alla demokratier i väst att avsätta fem procent av sin militärbudget till obundet militärbistånd till Ukraina. Ett sådant stöd skulle göra att Ukrainas militärbudget kan matcha den ryska. Detta ska fortgå till dess att kriget kan avslutas genom Rysslands ovillkorliga tillbakadragande eller en fredsöverenskommelse som Ukraina kan acceptera.
Den ryska aggressionen har inte oväntat lett till att många dragit slutsatsen att militär avskräckning är oundviklig för att skapa säkerhet, i enlighet med den så kallade ”realistiska” världsbilden. Men realismens världsbild är bara ett specialfall av hur världen kan gestalta sig. Den är inte oundviklig. Hela EU och stora delar av den amerikanska kontinenten har utvecklat en stabil fred byggd på demokrati och samarbete, en ”säkerhetsgemenskap”. En sådan ordning uppstår inte ur plötsliga ”magiska” avtal eller enskilda länders nedrustning, utan genom långsamma processer där länder och regioner genomgår en demokratisk utveckling. En process där handel och samarbete ökar mellan länder, inte som geopolitiska maktmedel, utan som medel att främja välfärd och utveckling.
En sådan utveckling möjliggör nedrustning och öppna och demilitariserade gränser. Därför måste vi öka stödet till Ukraina samtidigt som vi bevarar den långsiktiga strävan att främja en annan sorts utveckling. Och, hur orealistiskt det än kan låta i dag, ska vi inte överge tanken på att Ryssland en dag kan komma att ingå i en sådan all-europeisk säkerhetsgemenskap.