Inlägg som just publicerats på Vänner av Socialistisk politik
I mitt inlägg i Internationalen 32/2022 (se nedan) hävdar jag att Per Leanders påstående i nr 30/2022 att Ukrainas president Zelenskyj ”förbjudit i princip alla kvarvarande oppositionspartier vid krigsutbrottet” är felaktigt och vilseledande.
Internationalens redaktion svarar direkt på mitt inlägg:
”Med tillägget 'av betydelse' skulle den politiska situationen möjligen fångats bättre. "
Men min huvudpoäng var att inga av de röster som finns i det ukrainska parlamentet har tystats. När redaktionen därför fortsätter: "Krigstillståndet har tystat de flesta röster som förespråkat fredsuppgörelser, neutralitet och kritik mot EU- och NATO-anslutning” - då framgår det att det egentligen är just de små utomparlamentariska, rysslandsvänliga partigrupperingar som Internationalen ser som Ukrainas enda ”riktiga” oppositionspartier ”av betydelse". Alltså de som tycker ungefär detsamma som SP och Internationalens redaktion. Att övriga röster som förespråkar ”fredsuppgörelser” i största allmänhet har tystnat under krigstillståndet beror inte på repression, utan på att det ukrainska folket inser att landet måste försvaras mot den ryska aggressionen om Ukraina ska överleva som nation över huvud taget.
För att Internationalens återkommande vision om fredsförhandlingar som lösningen på konflikten inte ska förlora i trovärdighet blir det nödvändigt att fortsätta svartmålningen av den ukrainska sidan och tona ner vad den ryska folkmordspolitiken egentligen går ut på. Trots upprepade uttalanden från Putin och hans språkrör om att Ukraina saknar allt existensberättigande och ska annekteras i sin helhet, trots att över 300.000 ukrainska barn har förts bort till Ryssland mot ett okänt öde, trots att ryska talesmän framför att miljoner ukrainska ”nazister” inte kan omvändas utan måste likvideras, så fortsätter Internationalen att sjunga refrängen om eldupphör och fredsförhandlingar - som om inget hänt.
Och Per Leander verkar inte lägga särskilt stor vikt vid att kontrollera sina källor när han angriper den ukrainska regeringen. Han skriver senare i samma artikel som jag kritiserade: "Förra veckan avskedades chefen för den ukrainska säkerhetspolisen SBU Ivan Bakanov och chefsåklagaren Irina Venediktova, båda anklagade för att vara 'ryska agenter'. Därtill har över 600 statstjänstemän gripits som ’landsförrädare'. Huruvida det finns någon som helst sanning i dessa anklagelser, eller om det handlar om Zelenskijs allt mer desperata jakt på syndabockar, återstår att se."
Det visar sig att Pers vinkling är minst sagt tveksam. Bakanov och Venediktova blev för det första inte avskedade utan suspenderade. Ingenstans har jag hittat några anklagelser om att de skulle vara "ryska agenter.” Den 4 augusti meddelades dessutom att Venediktova är föreslagen som ny ukrainsk ambassadör i Schweiz. Är det på det sättet Zelenskyj hanterar ryska agenter? Vad det egentligen handlar om är enligt Ukrainas regering att båda topptjänstemännen fått träda tillbaka därför att de inte skött sitt jobb.
Att 600 statstjänstemän gripits som "landsförrädare" är Pers egen tolkning. Det som hade sagts var att 651 förundersökningar har startats. Hur många som eventuellt blivit gripna har hittills inte framgått. Dessutom meddelades vid samma tillfälle att ett 60-tal av dessa fall gällde tjänstemän som redan öppet bytt sida, alltså personer som i de av Ryssland kontrollerade områdena gått över till att jobba för ockupationsmakten.
Per Leanders analys är att allt detta handlar om Zelenskyjs "desperata jakt på syndabockar”. Syndabockar för vad? Innan kriget fanns det som bekant ganska många i östra Ukraina som sympatiserade med Ryssland. Idag är de enligt samstämmiga uppgifter betydligt färre. Uppenbarligen har de flesta som innan kriget såg Ryssland som ett ”broderfolk” ändrat uppfattning när de ryska bomberna regnat över bostadsområden, sjukhus och skolor, framför allt i Donbass. Men att det finns individer som ser en möjlighet att berika sig genom att helt byta sin lojalitet och gå över till ockupanternas sida är väl närmast självklart. Vi ska inte glömma att Ukraina även innan kriget hade väldiga problem med korruptionen som genomsyrade alla nivåer i samhället.
Och som man kunde förvänta sig är Internationalen förmodligen den röst i Sverige som hittills varit mest positiv till Amnestys rapport om Ukraina, som blivit hårt kritiserad för att inte göra skillnad på angripare och angripen. På Internationalens ledarsida i senaste numret tackar Åke Eriksson glatt Amnesty för rapporten. Att Ryssland med hänvisning till rapporten kan fortsätta att hänsynslöst attackera alla slags civila mål, utan att ens behöva ursäkta sig, är inget som bekymrar fredskämparna på Internationalens redaktion.
Än en gång kommer jag att tänka på parallellen till Vietnamkriget. Vi brukade säga att FNL var som "fisken i vattnet" bland folket. Det innebar att gerillan blandade sig med befolkningen och fick sina förnödenheter av sympatisörer bland bönderna. Baksidan med detta var att i stort sett alla civila vietnameser kom att betraktas som potentiella fiender av de amerikanska invasionsstyrkorna, och att många massakrer begicks på folk som inte var direkt inblandade i krigshandlingar på något sätt.
Jag vet inte om Amnesty någonsin uppmärksammade detta i sina rapporter. Men jag kan föreställa mig vad de skulle kunna skriva idag.
Mitt inlägg i Internationalen 32/2022:
FEL OM PARTIFÖRBUD I UKRAINA
Per Leander skriver i förbigående i Internationalen 30/2022 att Ukrainas president Zelenskyj ”förbjudit i princip alla kvarvarande oppositionspartier vid krigsutbrottet”.
Det låter väldigt illa. Per Leander verkar vilja ge bilden av att Zelenskyj har utnyttjat kriget till att mer eller mindre göra sig till diktator.
Men är det verkligen på det viset?
I dagsläget är 16 eller 17 politiska partier förbjudna i Ukraina. Alla de partier som förbjudits har haft nära band till Ryssland eller organiserat proryska separatister med bas i östra Ukraina.
2020 fanns i Ukraina 349 registrerade partier, de flesta av dem dock mycket små eller inte längre existerande. Det ukrainska partiväsendet har präglats av att partierna byggts upp kring enskilda personer, som Petro Porosjenko, Julia Tymosjenko och Volodymir Zelenskyj. Partierna har ibland haft stora framgångar i valen för att senare reduceras till ganska obetydliga spelare när folk genomskådat dem. Detta är snarast ett tecken på att Ukraina inte är en demokrati av västeuropeiskt snitt, men knappast något som man kan lasta Zelenskyj och hans parti för. Det är möljigt att om kriget inte kommit emellan att Zelenskyjs parti hade gått ett liknande öde till mötes i kommande val.
Förbudet mot de proryska partierna är förvisso ett övergrepp. Men kanske inte så märkligt när det inträffar mitt under brinnande krig. Att de parlamentariska processerna fortfarande fungerar hjälpligt samtidigt som de ryska artilleriattackerna fortsätter i hela landet kan väl i sig betraktas som anmärkningsvärt.
Precis som nazisterna under andra världskriget satte in lokala quislingar vid den formella makten i ockuperade länder så har den ryska ockupationsmakten strävat efter att hitta kollaboratörer som sympatiserar med ockupanterna för att placera på centrala administrativa poster. Det är naturligt att man då i första hand har vänt sig till existerande proryska partistrukturer på plats. Och naturligtvis finns det därför också starka motiv för den ukrainska statsledningen att försöka förhindra detta.
I parlamentsvalet 2019 vann Zelenskyjs parti en jordskredsseger och fick egen majoritet i det ukrainska parlamentet, radan. De partier som kan betecknas som oppositionspartier i radan har sedan dess ungefär en tredjedel av platserna.
Bara ett parti av dem som nu förbjudits var representerat i radan - ”Opposition Platform - For Life” som hade 43 platser (av totalt 450). Men vad Per Leander inte skriver är att redan en vecka efter förbudet hade det förbjudna partiets ledamöter ombildat sig till två organiserade parlamentsgrupper, ”Platform for Life and Peace” och "Restoration of Ukraine”, grupperingar som fortfarande är verksamma (jag använder här de engelska partibeteckningarna).
När Per Leander påstår att i princip alla oppositionspartier har förbjudits är det alltså helt enkelt inte sant. Partierna i radan är fortfarande tillåtna, förutom då ”Opposition Platform - For Life”, vars ledamöter alltså fortfarande sitter kvar på sina mandat och har bildat nya parlamentsgrupper.
Och även ett utomparlamentariskt socialistiskt parti som Sociala Rörelsen, Sotsialnyi Ruch, som fördömt såväl partiförbudet som de antifackliga lagarna som regeringen drivit igenom, är liksom tidigare tillåtet.