Den ryska demokratin kom för enkelt efter Sovjets fall. Det sade Aleksandra Polivanova från den ryska Nobelprisade människorättsorganisationen Memorial i ett samtal på Socialistiskt Forum i slutet av november. I andra länder drevs demokratin fram av fackföreningar, civilsamhälle och liberala och socialdemokratiska partier, och därmed fanns det redan från början en politisk underbyggnad som gav de nya demokratierna stabilitet.
I Ryssland saknades detta nästan helt. Inte heller fanns några demokratiska traditioner att återknyta till. Därför, menade Polivanova, förstod få ryssar behovet av att bygga upp demokratins institutioner. Memorial själva ansågs gråa och trista i den nya glamorösa värld där man kunde tjäna pengar och äta på McDonalds. Hon berättade att organisationen av många avfärdades som ”demokratifanatiker”. Den inställningen gjorde det enkelt för de säkerhetstjänster som i 70 år hade ägt staten att sedan gradvis ta tillbaka makten under 1990-talet.
Efter Sovjets fall förstod få ryssar behovet att bygga upp demokratiska institutioner.
Situationen i Ukraina är och har varit annorlunda. Det handlar dels om att landet har en äldre demokratisk historia, dels om erfarenheten av det ryska förtrycket och den interna sovjetiska kolonialismen. Det konstaterades under ett annat samtal på samma konferens, med bland andra Yuliya Yurchenko, ukrainsk forskare i politisk ekonomi, och Zofia Malisz från det polska vänsterpartiet Razem.
Den östeuropeiska vänstern förstår instinktivt hotet från den röda imperialismen, sade Malisz, samtidigt som västvärldens vänsterstjärnor – en Noam Chomsky eller Naomi Klein – vägrar att se Putins nyfascism. En upphöjd marxist beskrev förvisso det ryska anfallet mot Ukraina 2014 som ett imperialistiskt krig, men gav då Ryssland rollen som antiimperialist. Om detta påminde Leonidas Aretakis, chefredaktör för vänstertidningen Flamman som arrangerade samtalet. Kanske finns här också en generationsklyfta, åtminstone i Sverige har Putin-ursäktandet mest märkts hos åldrande 68:or.
Den östeuropeiska vänstern förstår instinktivt hotet från den röda imperialismen.
En knapp månad efter Putins anfall mot Ukraina publicerades ett feministiskt upprop mot kriget. Undertecknarna kom från både Europa och Nord- och Sydamerika, och sade sig ha inspirerats av ryska feminister. De förklarade att de var emot vapen och för fred. Yurchenko berättade om hur brevet sporrat ett svar från ukrainska feminister: ett manifest om värdet av självförsvar. ”Vi framhärdar i den essentiella skillnaden mellan våld som förtryck och våld som legitimt självförsvar.”
Man undrar om västfeministerna tänkte sig att de systematiska ryska krigsvåldtäkterna och kidnappningarna av ukrainska barn skulle upphöra av sig själva. Man måste bara få Putin att förstå att fred faktiskt är bättre!
Förutom att krig nog är bättre, för honom. Anfallet mot Ukraina har sin egen logik, även bortom den ryska imperialistiska känslan av berättigande till själva landet. Att konstruera en fiende att gå i krig mot är ett av de bästa sätten att konsolidera makten på hemmaplan. I alla fall om man inte förlorar.
För 90 år sedan genomförde Stalin Holodomor, där miljontals ukrainare svältes till döds. Nu försöker Putin skriva in sig i historien med Kholodomor: att frysa ihjäl den ukrainska civilbefolkningen.
För 90 år sedan genomförde Stalin folkmordet Holodomor, där miljontals ukrainare svältes till döds. Nu i vinter försöker Putin skriva in sig i historien med det som kommit att kallas Kholodomor: att genom systematiska bombningar av alla landets kraftverk frysa ihjäl den ukrainska civilbefolkningen. Samtidigt skyndar sig Memorial att digitalisera sina stora minnesarkiv över den sovjetiska terrorn – det är bara en tidsfråga innan Kreml konfiskerar och förstör deras fysiska samlingar av brev från Gulag och andra vittnesmål om förtrycket.
När muren föll var Västeuropas vänster i stort ointresserad av att hjälpa till att bygga demokratiska alternativ i de nya öst- och centraleuropeiska demokratierna. ”De hade fullt upp med att sörja muren”, sade Zofia Malisz.
Om vi tillåter oss att tänka en framtid när Ukraina vunnit kriget så måste landet åter byggas upp. Man kommer inte ha råd att upprepa gamla misstag som vi vet skapar skakiga demokratier och bäddar för korruption. Det är tur att ukrainarna då kommer att ha hjälp också från vänstern från öst- och centraleuropa. Den från väst har inte alltid varit så mycket att hålla i handen.