Ukrainska aktivister med bakgrund i de anarkistiska, antifascistiska och studentrörelserna samlar in utrustning som saknas vid fronten.
– Vill man inte se en stor högerrörelse på ukrainska gator: då ska man stötta Ukraina, säger Sergej Movtjan när Flamman träffar honom i Kiev.
UTRIKES
Jag är inte speciellt patriotiskt lagt egentligen, skrattar Sergej Movtjan under mötet på ett kafé i centrala Kiev. Staden utanför är täckt i ett tunt lager snö och ett tjockt täcke av patriotiska budskap, i form av graffitti, flaggor, och fasadstora plakat på myndighetsbyggnader. Det fullskaliga krig mot Ukraina som Vladimir Putin inledde i februari har förändrat alla ukrainares vardag. Även vänsteraktivister som Sergej Movtjan, i ett tidigare liv aktiv inom bland annat studentrörelsen och som skribent för vänstertidningen Polititjna Kritika, har fått ställa om.
Precis som otaliga andra ukrainare beslöt många av hans kamrater ur vänsterrörelsen sig för att ta upp vapen och försvara landet mot invasionen. Men i och med kaoset som rådde, särskilt de första krigsveckorna, brottades många med brist på grundläggande utrustning. För att undsätta de stridande kamraterna lanserade en skara vänsteraktivister ett nätverk som med hjälp av likasinnade utomlands skaffade fram det som saknades. Projektet, som initialt kallade sig för Operation Solidarity, går nu under namnet Solidarity Collectives, och Sergej Movtjan är en av de drivande krafterna bakom det.
– Vårt huvudsyfte är militärt bistånd, att stötta våra kamrater som strider, förklarar han.
Medan det i början av invasionen fanns särskilda vänsterorienterade enheter inom det hemvärnsliknande Territorialförsvaret, har de flesta vänstersoldaterna, för att kunna komma till fronten, numera gått vidare till andra, frontplacerade volontärbataljoner eller den reguljära ukrainska armen. Urvalet av vilka som ska få ta del av stödet från Solidarity Collectives sker därför på individuell basis.
– Det är olika sorts människor. Vi använder begreppet anti-auktoritära, som då avser alla som är frihetligt vänster, anarkister, antifascister, folk ur denna breda rörelse. Plus, via fackliga ledare och deras kontakter, speciellt inom sjukvården, gruvnäringen och järnvägssektorn, så försörjer vi även fackföreningsfolk, vilket jag anser som viktigt, förklarar Sergej Movtjan.
Nervcentralen för Solidarity Collectives finns i Kiev. Här tar Sergej Movtjan med flera emot listorna över vilka behov som finns hos soldaterna i fältet. Önskemål som inte går att uppfylla på den ukrainska marknaden vidarebefordras till kamrater i bland annat Dresden, Berlin och Warszawa. Där köps varorna in, skickas till ett lager vid polsk-ukrainska gränsen, och därifrån vidare med bilar till Lviv och Kiev. Till slut skickas sakerna med posten till de respektive soldaterna vid fronten.
På önskelistorna finns allt från långkalsonger och vinteruniformer till bilar och drönare. Krig är materialintensivt, och Sergej Movtjan har fått lära sig att sluta betrakta fysiska ting med vardagliga civila ögonen, att inte bli för fäst vid bilar, till exempel, vars livstid vid fronten kan vara kortvarig. Något som ibland även riskerar att medföra byråkratiska huvudvärk längre fram.
– En bil vi skaffade fram blev träffad och det brann upp, berättar han.
– Vi hade tillfälligt registrerat bilen på min gamla organisation, tidningen Polititjna Kritika, enligt det regelverket som tillåter avgiftsfri humanitär import under tiden kriget pågår. Men nu är bilen borta, och jag måste avregistrera den på något vis. Men de som satt i bilen omkom, och vi har inte ens några bilder som styrker att den förstördes, så vet jag inte hur vi ska gå till väga, suckar han.
Utöver det militära stödet organiserar Solidarity Collectives även humanitär hjälp, exempelvis till förmån för ett sjukhus i staden Kryvyj Rih.
– Sjukhuset där gör ett jätteviktigt jobb, då de tar emot många skadade soldater från fronten och internflyktingar. De behöver mycket av allt.
Kontakten mellan aktivisterna och sjukhuset härstammar från tiden innan kriget, när medlemmar ur den ukrainska socialistiska rörelsen Sotsialnyi Ruch stöttade de anställda där i en arbetsplatskonflikt.
– Det är en långvarig kontakt vi har, och det anser jag som avgörande, även för tiden efter kriget, då de kommer stå inför en hel rad med utmaningar, menar Sergej Movtjan.
Exakt vilken verkligheten som väntar efter kriget tycker han är svårt att förespå. Men en sak som enligt honom står klart, är att vänstern måste ställa upp för Ukrainas sak. Anledningarna är flera. Dels menar han att det är avgörande för den ukrainska vänsterns trovärdighet i en efterkrigstid då alla politiska falanger kommer häva fram sina veteranmeriter.
– När kriget väl är över kommer det bli en stor tävling, med veteraner ur olika politiska grupper, som kommer vilja använder krigsprestigen för att främja olika versioner av Ukraina. Parlamentet kommer vara fullsatt med folk i kamouflagemundering, tror Sergej Movtjan.
Till skillnad från vad som framförs av vissa vänsterröster utomlands, ofta som argument mot att stötta Ukraina militärt, är det enligt honom inte alls givet att ytterhögern kommer kunna dra störst fördel av kriget.
– Det är något jag alltid måste förklara för kamrater utomlands. Har de stärkts av kriget? Troligtvis. Men till skillnad från hur det var 2014, har de inte längre monopol på rollen som krigshjältar. Då handlade allt om deras enheter, Högra Sektorn, Donbass, Ajdar, Azov, men nu är det den reguljära ukrainska armén som står i rampljuset, och dess anseende är enormt, förklarar han.
Och ju bättre det går för Ukraina på slagfältet, menar han, desto högre är chanserna för en ur vänsterperspektiv hoppfull utveckling i landet.
– Om Ukraina går segrande ur kriget, så är det Zelenskyjs seger, och hans parti kommer få majoritet. Eftersom han är beroende av väst, och måste upprätthålla åtminstone en fasad av demokrati och mänskliga rättigheter, kommer det finnas en chans för demokratiska processer.
För de utländska kamraterna som inte vill stötta Ukraina av oro för att det skulle främja ytterhögern där, svarar Sergej Movtjan att det i verkligheten förhåller sig precis tvärtom.
I själva verket vore ett ukrainskt nederlag, till exempel förlusten av stora territorier, en gåva för extremhögern, som då skulle kunna dra nytta av revanschistiska stämningar.
– Vill man inte se en stor högerrörelse på ukrainska gator: då ska man stötta Ukraina, säger han.